Den här historien skapade stormaktspolitik i det mindre formatet. Året var 1990 och det var tidig april. Vi var ett par glada kompisar som åkte ner till Berlin för att upptäcka ” våren i Prag”. Jag skall klarlägga förvirringen. Uttrycket ¨våren i Prag¨betyder för min det att vara en del av ett historiskt faktum. I detta fall, Järnridåns fall. Nu hann vi inte vara fysiskt på plats när muren föll men vi åkte iväg till Berlin så snabbt det var möjligt för att uppleva det som fanns kvar att uppleva, resterna av kalla kriget och Berlin som en delad stad. Vi hade åkt till Berlin i en Toyota Hiace buss.
Vi hade lyckats boka en övernattning på östsidan i Berlin på ett Arbeiter Hotel. Hotellet var slitet och under kommunisttiden hade duktiga arbetare belönats med en vistelse i Berlin för att bo på Arbeiter Hotell. Tyvärr fick jag inga bra bilder från hotellet med de hade en massa tavlor och bilder på tidigare östtyska ledare och Sovjet dito som till exempel Honecker, Brezjnev. Ni kanske kommer ihåg den ikoniska bilden där de bägge ledarna möts i en blöt kyss?
När man var i Berlin vid den här tiden så var det Kurfürstendamm som gällde om man skulle ägna sig åt nöjen. Där fanns exempelvis massor av restauranger och pubar. Än så länge fanns muren kvar och det enda stället som utlänningar kunde passera mellan öst och väst var Check Point Charlie.
Att passera CheckPoint Charlie från öst till väst var en speciell upplevelse. Upplevelsen bestod i att när vi passerade väst så stod de allierade vakterna med armarna i kors och brydde sig inte det minsta att kolla våra pass eller liknande. Minuterna innan, på östsidan hade gränsvakterna kontrollerat vår bil grundligt så att vi inte hade smugglat ut något av intresse. Anledningen till detta beteende av gränsvakterna på västsidan var att DDR inte hade erkänts som stat av bland annat USA (som skötte Checkpoint Charlie) En annan sak vi noterade var att gränsen på östsidan stängdes kl.24.00 för att återigen öppnas kl.06.00.
Nåväl, en tidig kväll tog vi vår buss och åkte till väst och Kurfürstendamm. Innan vi åkte utsågs en chaufför som fick äran att köra. Chauffören utsågs alltid via lottdragning. Den som fick äran att vara chaffis fick inte dricka alkohol utan skulle vara nykter. De andra i sällskapet kunde gå lös på tysk öl eller vad det nu kunde vara i dryckesväg. Efter en trevlig kväll påpekade en kamrat i sällskapet att vi var tvungna att åka för att hinna passera CheckPoint Charlie i tid.
Framme vid gränsstationen. Klockan var några minuter över midnatt. ¨Tusan också!¨Skulle vi behöva sitta i bussen till klockan 06? Vi passerade västs gränsstation. Som vanligt stod västs gränssoldater med armarna i kors och gjorde inget. Vi åker över ingenmansland, cirka 100 m tills vi kommer fram till öst gränssoldater. Bommen är nere. Det ser mörkt ut att passera. Gräns soldaterna kollar våra pass och påtalar tiden och att nu kan vi minsann inte släppa in någon förrän imorgon bitti. Bla.Bla. Gränssoldaterna från väst och deras befäl anar onåd när vi nu stått stilla i cirka 10 minuter. Vad händer? Vi vänder våra blickar bakåt i bilen och ser att en amerikansk officer pratar med en officer från DDR. De dividerar och pratar stående i ingenmansland i säkert 5 minuter. Helt plötsligt vinkar en av östtyska gränssoldaterna att vi kan fortsätta och åka. Gränsbommen åkte upp och vi åker vägen till vårt hotell. Tror aldrig jag haft en så tydligt James Bond känsla.
Bilden visar Checkpoint Charlie vid besök i Berlin något är senare.