Stormaktspolitik vid Check point Charli Berlin

Den här historien skapade stormaktspolitik i det mindre formatet. Året var 1990 och det var tidig april. Vi var ett par glada kompisar som åkte ner till Berlin för att upptäcka ” våren i Prag”.  Jag skall klarlägga förvirringen. Uttrycket ¨våren i Prag¨betyder för min det att vara en del av ett historiskt faktum. I detta fall, Järnridåns fall. Nu hann vi inte vara fysiskt på plats när muren föll men vi åkte iväg till Berlin så snabbt det var möjligt för att uppleva det som fanns kvar att uppleva, resterna av kalla kriget och Berlin som en delad stad. Vi hade åkt till Berlin i en Toyota Hiace buss.
Vi hade lyckats boka en övernattning på östsidan i Berlin på ett Arbeiter Hotel.  Hotellet var slitet och under kommunisttiden hade duktiga arbetare belönats med en vistelse i Berlin för att bo på Arbeiter Hotell. Tyvärr fick jag inga bra bilder från hotellet med de hade en massa tavlor och bilder på tidigare östtyska ledare och Sovjet dito som till exempel Honecker, Brezjnev. Ni kanske kommer ihåg den ikoniska bilden där de bägge ledarna möts i en blöt kyss?
När man var i Berlin vid den här tiden så var det Kurfürstendamm som gällde om man skulle ägna sig åt nöjen. Där fanns exempelvis massor av restauranger och pubar. Än så länge fanns muren kvar och det enda stället som utlänningar kunde passera mellan öst och väst var Check Point Charlie.
Att passera CheckPoint Charlie från öst till väst var en speciell upplevelse. Upplevelsen bestod i att när vi passerade väst så stod de allierade vakterna med armarna i kors och brydde sig inte det minsta att kolla våra pass eller liknande. Minuterna innan, på östsidan hade gränsvakterna kontrollerat vår bil grundligt så att vi inte hade smugglat ut något av intresse. Anledningen till detta beteende av gränsvakterna på västsidan  var att DDR inte hade erkänts som stat av bland annat USA (som skötte Checkpoint Charlie) En annan sak vi noterade var att gränsen på östsidan stängdes kl.24.00 för att återigen öppnas kl.06.00.
Nåväl, en tidig kväll tog vi vår buss och åkte till väst och Kurfürstendamm. Innan vi åkte utsågs en chaufför som fick äran att köra. Chauffören utsågs alltid via lottdragning. Den som fick äran att vara chaffis fick inte dricka alkohol utan skulle vara nykter. De andra i sällskapet kunde gå lös på tysk öl eller vad det nu kunde vara i dryckesväg. Efter en trevlig kväll påpekade en kamrat i sällskapet att vi var tvungna att åka för att hinna passera CheckPoint Charlie i tid.
Framme vid gränsstationen. Klockan var några minuter över midnatt. ¨Tusan också!¨Skulle vi behöva sitta i bussen till klockan 06? Vi passerade västs gränsstation. Som vanligt stod västs gränssoldater med armarna i kors och gjorde inget. Vi åker över ingenmansland, cirka 100 m tills vi kommer fram till öst gränssoldater. Bommen är nere. Det ser mörkt ut att passera. Gräns soldaterna kollar våra pass och påtalar tiden och att nu kan vi minsann inte släppa in någon förrän imorgon bitti. Bla.Bla. Gränssoldaterna från väst och deras befäl anar onåd när vi nu stått stilla i cirka 10 minuter. Vad händer? Vi vänder våra blickar bakåt i bilen och ser att en amerikansk officer pratar med en officer från DDR. De dividerar och pratar stående i ingenmansland i säkert 5 minuter. Helt plötsligt vinkar en av östtyska gränssoldaterna att vi kan fortsätta och åka. Gränsbommen åkte upp och vi åker vägen till vårt hotell. Tror aldrig jag haft en så tydligt James Bond känsla.

Bilderna visar Checkpoint Charlie vid besök i Berlin något är senare.

Semester och påväg mot Spanien

Idag börjar den efterlängtade semestern. Nu är vi på väg mot Solkusten, Spanien. Likt många andra är vi ressugna efter Covid19-pandemin. (Pandemin är förövrigt inte slut). Årets resa är innestående sedan två år tillbaka och skulle ägt rum 2020.

En smolk i bägaren var att vi fick resa från Arlanda. Så var inte planeringen från början utan tanken var att resan skulle gå från Linköping. Anledningen är att landningsbanorna i Linköping byggs om och flygplatsen stängs net i fem veckor med start från idag.

Resan hit gick bra. Efter försommarens kaos på Arlanda var tankarna inte helt positiva. Nu, med facit i hand flöt resan på bra till Malaga. Klockan 12.35 på utsatt tid landade planet. Nu har jag varit här ett dygn och känsla är bra, det är ju semester.

Sociala medier

Jag måste bara säga detta: jag älskar Youtube! Varför? Jo, framförallt för att sånt jag gillade som ung finns där, och då menar jag i första hand musik.

När jag verkligen vill koppla av brukar jag googla på tuben. Det fantastiska är att jag oftast kan plocka upp något från 70-talet som man gillade på den tiden det begav sig. Det är en häftig känsla att kunna se sådant ”live” som man gillade när man var i tonåren, dvs sent -70-tal, tidigt 80-tal. Människor på den tiden hade inga mobiltelefoner för det fanns inte. Jag vet inte om du gillar detta men här kommer ett exempel från tidigt 80-tal från tuben, dvs 40-år senare:

Jurij Sedych en av världens största inom friidrott har kastat släggan för sista gången.

Ser nyheten att den ukrainske släggkastaren Jurij Sedych avlidit i en ålder av 66 år. Dödsorsaken var hjärtattack enligt media. Jurij har bland annat vunnit två OS guld i slägga och innehar fortfarande världsrekordet i grenen. I detta blogginlägg tänkte jag inte fördjupa mig i hans meriter utan mer när jag som mycket ung fick möjligheten att träffa honom.

I slutet av 70-talet sysslade jag med kastgrenar inom friidrott och mest var det slägga som gällde. Jag, tillsammans med några andra talanger inom släggkastning i Sverige på den tiden, hade förmånen att träffa Jurij på ett träningsläger i Västerås 1978. Jag vet inte riktigt hur detta gick till men via Svenska Friidrottsförbundet hade man lyckats bjuda in Jurij och Anatolij Bondartjuk som också var en framgångsrik släggkastare från f.d. Sovjetunionen.

Jag var vid detta tillfälle 17 år och Jurij var 23 år. Han hade redan då ett OS-guld från Montreal 1976. Jag hade medalj i ett Distriktsmästerskap i slägga för Västmanland. Vad jag kommer ihåg från mötet med honom var hans ödmjukhet och att han hade så omoderna träningskläder och skor (enligt mitt västerländska synsätt!). En annan sak jag minns var att han inte gillade att man sopade kastringen om den blev blöt eller kom in skit. Hans inställning var att man inte skulle sopa kastringen: ”När jag tränar hemma har vi aldrig någon sopkvast utan vi brukar slänga in sågspån om det blir blött”. ”Sågspån, varför då?” frågade jag ”-Jo, sågspån suger upp fukten, sedan gör det träningen mycket svårare och utmanande!” Jag fattade först ingenting, men sedan förklarade han: ”Om du inte kan hantera plötsliga förändringar på en träning, hur ska du då kunna hantera en förändring på en tävling?” Detta är så klokt sagt. Detta har varit en sak jag tagit med mig i livet: ”om du inte fixar det på en träning, kommer du inte att fixa det på tävling heller. För att nå framgång måste du hela tiden träna på att utmana dig själv”.

Jag sysslade med friidrott i 4 år till och 1982 slängde jag in handduken för gott. Då hade jag haft skadeproblem i ett vänsterknä bra länge och började plugga på högskolan istället.

Nedan en bild från mötet med Jurij på Apalby kastfält i Västerås, 1978.

Jurij På Apalby kastfält i Västerås.

Källhänvisningar:

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Jurij_Sedych

När man har fokus, kör man bara på…

Ikväll blev det åter ett pass på gymmet. Det blev ett pass för överkroppen, dvs axlar, bröst, armar och rygg ikväll. Det gick riktigt bra. Det känns som att att man är i bra form för tillfället och det borde jag känna med 10 kilos viktnedgång. Våren låter vänta på sig, men vad gör det, när man fokuserar på sin träning och hur man mår.

En sak jag reflekterat över är att när man sitter hemma och arbetar så får man begränsad med så kallad vardagsmotion. Vardagsmotion är det du gör varje dag, utan att tänka på vad du gör. När jag går till min arbetsplats t.ex är det 1,6 km i varje riktning. Det gör 3,2 km per dag totalt. Egentligen är det inte illa utan ett bra resultat: träning man gör utan att tänka på vad man gör. Har du fokus på din vardagsmotion?

Vad ska man äta till lunch?

Mat är ett hett ämne, oftast förknippat med starka åsikter. Jag skall säga för egen del att jag inte direkt följer någon plan. Jo, förresten det gör jag. Jag följer den planen där mat skall lagas så mycket från grunden så ofta som möjligt. Jag vet inte om inriktningen har något namn. På grund av arbete har jag ibland svårt att göra, i mitt tycke, hälsosamma val av mat. Då försöker jag välja de minst dåliga alternativet. Ibland lyckas jag och det blir bra, ibland mindre bra. Min ledstjärna är att det inte kan vara lördag hela veckan.

Sedan en tid har jag kommit in i ett bra flöde med maten. Imorgon till exempel blir det denna matlåda till lunch. Hur tänker du kring vad man ska äta?

Matlådan imorgon blir lax med svartris, broccoli, citron och halstrad pardon.

På väg mot Spanien

Tidig morgon, men vad får man inte offra för att komma iväg till värmen? Idag Lördag, är det fotbollsmatch ikväll. återstår det att se Resan gick bra och Första anhalten avklarad. Byte i Amsterdam för . Kort flygresa och sedan knappt två timmar

Dags för Semester!

Då var det äntligen dags för ledighet. Lika omtumlande varje år med semester. Den här våren har varit krävande och det känns bra att få möjlighet att andas några veckor. När detta inlägg publiceras, sitter jag i bilen på väg. Funderar som alltid på om man fått undan det man skulle. Som alltid konstaterar jag att så blev det i år också.

Nu är det bara hem och packa resväskan och ta morgonflighten till Spanien. Men det är ju en annan grej. En sak i taget. 👍🏻🤗🚗