Rocklundahallen

Noterar en nostalgisk detalj, när jag surfade in på Västmanlands Läns Tidnings hemsida, (VLT), häromveckan: Rocklundahallen 50 år. Rocklundahallen i Västerås fyller 50 år nu i September (17 September). Jösses vad tiden går. I den här bloggposten tänker jag ta upp några personliga minnen jag har i anslutning till arenan. Är man född och uppvuxen i Västerås (vilket är), eller om man bott där, är sportintresserad, så känner man till Rocklundahallen. Jag vet att det inte heter Rocklundahallen längre, men för mig är det namnet “Rocklundahallen” som gäller.

Nu hör det till saken att jag är just en inbiten sportnörd. När jag tänker efter, så kommer jag fram till att den arenan har betytt mycket för mig och min uppväxt faktiskt. Under nästan hela 70-talet, i alla fall mellan åren 1973-82, var det i praktiken mitt andra hem. Andra hem i den meningen att jag tillbringade nästan all min fritid där.

Låt oss ta det från början: i slutet på 60-talet besökte jag, tillsammans med farsan, som liten pojke arenan, när det var hockey. Jag har inga konkreta minnen från själva matcherna, men vad jag kommer ihåg, var det för det mesta otroligt mycket folk på varje hemmamatch när VIK spelade (på den tiden hette föreningen Västerås Idrottsklubb) och ett bra tryck. På den tiden var det bara ståplats som gällde och det är klart, att man som liten grabb inte såg så mycket av själva matcherna.

Detta intresse för hockey, ledde till att jag naturligtvis ville börja spela hockey och då var det VIK-hockeyskola som gällde. Innan träningarna var det alltid samling på caféet som fanns i anslutning till  hallen. Caféet drevs av “Fyrkanten” eller “Kubiken” som han kallades. Förklaringen till smeknamnet, vad jag känner till, var att han var en ganska kort och en korpulent person: lika lång, som bred. Hur som…innan träningarna, var det alltid samling där, dels för lite skitsnack, dels för lite hederligt flipperspelande. Kuriosa: Flipperspelet var utrustat med ett mekaniskt räkneverk såklart och ett hederligt “knack” hördes i maskinen när man fick frispel och “Tilt” när man var för offensiv i sitt spelande.

Friidrottsträning

Jag sysslade också med friidrott och när det var friidrottsträning under vinterhalvåret, så tillbringade jag den i Rocklundahallen. Jag kastade slägga i tonåren och jag minns att vi kastade i en bur, för att redskapet, i detta fall släggan, släpptes rakt in i en presenning med ett skapligt dån som resultat. En annan sak jag minns från träningarna i hallen var styrketräningen i de gym som fanns där under norra kortsidan. Allt jag kan säga är att det var långt ifrån dagens flashiga gym. En annan träningsmetod var att vi hoppade jämfota upp för hela läktaren på långsidan i hallen! Har du varit i Rocklundahallen, så vet du hur brant upp det är. Nu var det inte bara jag som hoppade jämfota, utan det de flesta av oss som tränade friidrott gjorde det samma. Några år in på 80-talet flyttades friidrottsträningen till Wennströmska. Nedanstående bild är tagen förra sommaren, 2014.

Kommentar till bilden: Så här “snyggt” och välordnat var det inte när jag tränade där. Den blå pelaren kommer jag ihåg, fast den far vit på min tid. Speglarna har jag inget minne av det fanns då.

Styrketräning Rocklundahallen

Hundutställningar

Varje vår, någon gång i mars efter hockeysäsongen, var det hundutställning i Rocklundahallen. Vad jag minns av detta, var att det var otroligt mycket hundhår överallt. Hundhåren gjorde sig påminda när vi tränade friidrott i hallens extra utbyggnad, mot Rocklundaskogen.

Basketmatcher

I mitten av 70-talet kommer jag ihåg några basketmatcher som spelades i Rocklundahallen. KFUM/KFUK Västerås var bra med i toppen där några säsonger och man lade några matcher i arenan. Damerna vann väl SM i basket, någon gång på 70-talet, om jag inte minns fel?

Pingisturnering

SOC (Swedish Open Championship) avgjordes 1979 i november i Rocklundahallen. Stellan Bengtsson stod som slutsegrare. Självklart var jag där och tittade.

Religiösa möten

I slutet av 70, början av 80-talet, jobbade jag några somrar på Rocklunda (1979-83).  Det var det perfekta sommarjobbet om man gillade idrott. En annan bra sak jag med jobbet, var att om det var bra väder var man ute och jobbade, var det dåligt väder var man inomhus. Vad jag kommer ihåg så var det mycket underhållsjobb som gjordes och självklart var det vi sommarjobbare som fick göra detta. Det var mycket måla, t.ex måla hockey och bandyburar, bandyläktaren (på den tiden var det ju bandyarenan utomhus). Sedan var det så, att när man väl fyllt 18, fick man arbeta kvällstid på vardagar och helger. Fast det var sommar, skulle ju anläggningen vara öppen för allmänheten och de föreningar som tränade där. Jag kan inte säga exakt vilket år, är men det var några år i slutet på 70-talet, början av 80, som hallen hyrdes ut för religiösa möten. Till dessa möte kom det folk från hela landet. Mötet var en Lördag/Söndag under sommarn. Speciellt ett möte kommer jag ihåg mycket väl: det var en Fredag. Vid lunchtid kommer det ett fullkomligt myller av människor med skurhinkar, trasor osv. och intog Rocklundahallen. Dessa människor knäskurade sedan hela hallen och de var klara med detta på Fredagskväll. Jag överdriver inte när jag säger att hallen var i det närmaste klinisk ren. Till och med intorkat tuggummi, snusbullar, osv.osv städades bort. Verkmästarna måste ha gillat vad de såg. Jag har i alla fall aldrig senare upplevt att hallen var så kliniskt ren.

Jag märker att desto mer man sitter och skriver, kring detta ju mera saker minns man. Det finns självklart mer att berätta, men jag tror jag stoppar här och nu. Kanske det blir en fortsättning, jag får se. Du som läser detta är välkommen att höra av dig och dela dina minnen.

Kommentar: Bilden är tagen förra sommaren(2014). Här syns läktaren på långsidan och de gångar uppför läktaren där jämfotahoppen kördes. I övrigt är det mesta sig likt.

Rocklundahallen, långsidan